Euforisk civilisationsrymling sjunger upp.
Loreen frågar sig själv varför det "nu" som hon befinner sig i inte kan finnas för alltid.
Hon jämför evigheten med en öppen dörr och uppmanar en viss person att inte sluta göra de specifika saker som denne utför. Hen får heller inte gå ifrån Loreen, eftersom hon andas med hjälp av personen.
"Eufori!", ropar Loreen ut i eufori.
Från och med nu ska personen och hon bara gå uppåt, ända tills tiden tar slut.
Euforin speglas av ett aldrig sinande konstverk och en kärlek som trummar i hjärtat.
Nu är Loreen och personen ensamma i ett universum utan regler och där kärleken alltid sätts främst.
De ska alltid vara tillsammans och ger sig ut på en seglats mot evigheten.
Tillsammans blir de så höga av en odefinierad substans att de blir gudar.
"Eufori!" ropar Loreen igen och stammar fram att de ska upp.
>> Riktiga texten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar