Niklas Strömstedt minns tillbaka och berättar om en kvinna som en gång sökte sig till honom. Årtalet är obestämt, men det framgår att vi befinner oss under våren. Han konstaterar i retrospektiv att det hade varit fördelaktig att besitta den kunskap som han har idag, redan vid detta tillfälle, men inser att det nu är för sent.
Niklas och kvinnan satt på balkongen och drack så pass mycket alkohol att de blev påtagligt berusade. De avslutar kvällen med att dela en flaska vin och har sedan samlag tills de somnar.
Nästa morgon vaknar de upp i ett ljust rum och Niklas känner sig full av liv och rörelse. Han jämför sin livfullhet med den befolkade gatan utanför. Våningen låg på tredje våningen och där låg Niklas och kvinnan och drack te, som de blandade med honung och mjölk. Kvinnan ägde en gitarr som Niklas spelade på medan hon dansade.
På sommaren tog de bilen och körde till Lidingö utanför Stockholm. På hemvägen körde de på en fågel. Tillsammans tog de beslutet att begrava den vid en sjö.
När hösten kommit kände kvinnan att något var annorlunda. Niklas beskriver det som att hon upplevde hösten som en sorts omstart. Själv var han bara tyst och tom.
Ibland går Niklas förbi huset där kvinnan bodde och lyckas även ibland få syn på henne. De hade trott att de förstått och bara blundat, skrattat och tagit allt de kunde få. Niklas funderar i efterhand på hur de kunde vara så naiva.
Han minns kvinnan ståendes eller sittandes i fönstret den sista morgonen. Någonting hade hänt på natten som gjorde att allt var slut morgonen därpå.
>> Riktiga texten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar